Känns helt hopplöst, så känns det faktiskt. Håller på med att färdigställa min kandidatuppsats, men det går så förbannat trögt att man blir ledsen ända in i själen. Får verkligen inget skrivet och motivationen är mindre än noll, och intresset för att jobba med det jag kommer jobba med efter det att jag är klar är också lika med noll. Kanske tänker en och annan, varför gör du det du gör då?

Tro mig det är något som jag själv tänker dagligen, känner hur jag håller på att gå i sönder inifrån av detta, men jag gör det kort och gott för trygghet. Jag är nästan klar med min utbildning och detta är det sista som krävs för att jag skall bli klar med skiten, vill inte falla på målsöret, ändå så vill jag det, rörigt? Svar ja, det är värre än rörigt, det är kaos i min skalle.

Men jag hoppas ändå bli klar med min C-uppsats en gång för alla, är så obotat trött på den nu. Idag har jag inte fått något skrivit på den men i morgon hoppas jag att det går bättre. Tänk om man hade fått välja ett ämne som jag verkligen är intresserad av. Det hade varit kul, nu känns det enbart som något som skall göras och som fullständigt saknar någon som helst betydelse för mitt framtida liv.